För många år sedan lärde vi känna ett par. Kvinnan gjorde aldrig anspråk på att vara Einstein men hade så många fina kvaliteér att det spelade ingen roll. Det fanns så mycket vi kunde dela mitt i den vardagen som vi befann oss i. En underbar kvinna på så många sätt. Hennes man var snygg, riktigt snygg tyckte jag då. Han hade ordets gåva och jag trodde verkligen att han var framgångsrik. Det tog dock inte lång tid förrän vi insåg att han var ett riktigt pucko. Han trodde att han var Guds gåva till mänskligheten och tyckte nog att vi alla skulle vara rätt tacksamma över att få finnas i hans närhet. Speciell om man var kvinna. För var man det, kvinna alltså, skulle man ju helst bara städa, laga mat eller sy.
Jag har aldrig varit någon rödstrumpa eller kvinnosakskvinna, tycker att människor är lika mycket värda oavsett kön men vill inte bli inkvoterad till jobb eller liknande för att jag är av ett visst kön. Förstår att det finns många kvinnor som banat vägen dit vi är idag men går helt enkelt inte igång på det. Det innbär samtidigt att jag inte heller tar åt mig när män skojar om att vi kvinnor skall stå vid spisen i kortkort och bara vänta på att mannen skall komma hem. Jag skrattar och orden går rakt igenom själ och kropp utan att fastna. Den här mannen skojar inte.
Jag minns hans sätt att tala till henne och jag minns hur han fick det att låta som om vi kvinnor vore ett pack. Någon gång skulle kvinnan låna min symaskin, han skulle hämta den och eftersom jag själv är helt urusel på att sy så sa jag något om tråden och hur den skulle sättas i – för att hjälpa. ”Ni kvinnor kan ju sådant där” eller ”Det sitter i ryggraden” blev svaret. Hans sätt att indirekt tala om att jag var en av alla ointelligenta kvinnor gjorde att jag rös och blev arg men sa aldrig riktigt ifrån men lät honom heller inte sätta sig på mig.
Jag smälte den dagen de gifte sig. Han grät av lycka under vigselakten och jag kände att det fanns en riktig man innanför trots allt. Barnen tydde sig till honom och han gav dom kärlek. Såg inget fel i hans fadersroll annat än att han prioriterade sig själv och sina intressen mer än vad som kanske är rimligt. Så idrottade han på elitnivå också. De flyttade många mil ifrån oss efter några år. Så långt bort att det inte gick att göra en dagsutflykt. Maken vägrade att vare sig lägga pengar på resa till dom eller vara där några dagar. Han tyckte lika illa om mannen som jag. De flyttade tillbaka efter några år och vi tog upp bekantskapen om än mer sporadiskt när vi av en slump upptäckte att vi skulle ha ytterligare varsitt barn vid ungefär samma tidpunkt. Mannen hade en ödmjuk framtoning, nästan hundlik och underdånig. Trodde att motgångar och livet gjort att han vuxit upp.
Så kom de till oss i helgen och vi märkte att så var inte fallet. Vilken djävla idiot. Jag kommer totalvägra att vara i hans närvaro någonsin mer. Om det så innebär att jag inte träffar kvinnan mer så får det bli så. Han ler inte och skrattar än mindre men kommer med syrliga kommentarer hela tiden. Ingenting av det hans fru säger kan få vara bra eller rätt. Han hittar hela tiden en vinklig på det hela. Det blev pinsamt till slut. Jag försökte göra några tappra försök att rädda upp situationen och visa att jag inte tyckte att hon hade fel eller att det fanns fog för kritiken men jag vill inte ge mig in leken heller. För det handlar inte om relativitetsteorier precis. Nej, vid ett tillfälle handlade det om storleken på kvinnans systers hund. Han hade inte ens träffat hundjäveln men kunde ändå uttala sig om att hon var helt ute och reste. När de senare drog lott om vem som skulle byta blöja på minstingen la hon ett geléhallon i ena handen och han fick välja vilken hand. Nu talar geniet! Han har en teori om att det finns en strategi om att man håller hårdare i den handen man inte har saken i. Oturligt nog fick han rätt, inte om strategin utan att geléhallonet låg i just den handen han pekade på. Den kloke mannen hade talat och skulle till min make berätta att han just lärt mig hur det hela går till. Just denna vetenskap har jag länge väntat på och att den här gudomliga mannen skulle berätta det här för mig är ju bara för mycket. Hur skall jag kunna visa min tacksamhet länge nog? Ja, de var bara en grej av allt dumt som for ur hans mun som inte längre sitter i ett vackert ansikte. Sliskig är han, hela han. Står inte ut med människor som måste trycka ner andra för att hävda sig själva. Jag är inte heller någon Einstein men jag är betydligt brightare än honom. Står inte heller ut med att se människor som jag gillar bli förminskade. Kvinnan har skinn på näsan så jag tror inte att hon behöver bli räddad. Hon får göra sitt val själv och jag vet att de haft problem. Jag har dock bestämt mig – den mannen kliver inte in i mitt liv något mer, det säger jag bara. Ett rikspucko är vad han är.
Skall man se något ljust i det hela så insåg jag och maken hur bra vi har det. Att vår relation bygger på ömsesidig respekt, inte för att han är man och jag kvinna utan för att vi är två individer som älskar varandra för dom vi är.
